NORRLANDS ARTILLERI 1644

Kriget mellan Sverige och Danmark-Norge bröt ut 1643, samtidigt som Sverige var i krig i Tyskland, det ”trettioåriga kriget”.

Den svenska krigsplanen gick ut på att en här skulle rycka in i Holstein och en i Skåne, de två härarna skulle sedan mötas på de danska öarna. I Värmland förbereddes försvar av gränsen och mot Jämtland och Härjedalen invasion. I december 1643 inföll Lennart Torstensson i Holstein och intog snart hela Jylland. I Skåne inföll den 14/2-1644 en annan här under Gustaf Horn och besatte större delen av detta landskap.
Den för Jämtlands erövring avsedda hären började bli klar på papperet i december 1643. Krigsrådet Henrik Fleming blev chef med överste Hans Strijk som närmaste man. Såsom trupp beordrades den 13 januari 1644 fjorton kompanier Hälsingar och Västerbottningar, varje kompani om 150 man, d.v.s. 2100 man. Ur Stockholms artilleriet organiserades samtidigt ett för denna här avsett artilleriförband om 4 svåra 3-pundsregementsstycken. Befäl och en del personal togs ur Stockholmsartilleriet, under det att en del nyvärvades, ty den 13 januari 1644

”blef på hans (Flemings) begäran belofvat, att trumman måtte här i Staden till värfvande af någre artollerikarlar röras”.

Den 20 januari 1644 resolverades ”att 4 eller 6 stycker samt medh något kruth och lodh skulle afskickas till Giäfle, att kunna hemptas dädan till desseinen i Jemptlandh”. Den här berörda tanken att utöka artilleriet fullföljdes av krigskollegium den 13 februari, som då beslöt en utökning med ytterligare 4 lätta 3-punds stycken jämte konstaplar, lärkonstaplar och hantlangare m.fl.

”Såsom till Norlanden med Krigs-Rådet Wälborne Hindrick Fleming är ännu förordnat fyra lätte Regementz-Stycken till de förre fyra Swåre 3-Pundige, alltså måste man nödwändigt der till deputera någre flere Personer, än tillförende woro, så frampt de elliest skola kunna giöra Cronan någon tienst. Kunne fördenskuldh medh de Penninger, som der till Uthgifne ähre, intet Uthkomma, effter som j godhe Herrer aff innelyckte lista, täckes förmärkia, hwarföre begäre wij ---”.

Som chef för artilleriförbandet stod styckjunkaren Anders Warg med sergeanten Håkan Månsson som närmaste man. Konstaplar1 fanns till ett antal av minst 8 och bland lärkonstaplarna märks en viss, den 1 februari 1644 med fullmakt begåvad Anders Olofsson, vilken vi senare kommer att möta.
Vilka de övriga var är ej känt, men förbandet torde ha räknat omkring 100 man , eftersom ett ”styckes” befäl, servis och ammunitionsmanskap och kuskar uppgick till omkring 10 man. Hästarnas antal torde ha varit omkring 40.
Förbandet materiel utgjordes av:

  • 4 st 3-punds svåra metallstycken på 2 st 12-punds och 2 st 2-punds lådor (lavetter)
  • 4 st 3-punds lätta regementsstycken på 3-punds lådor
  • 900 st runda lod
  • 300 st 3-punds fyllda granater
  • 8 st laddskyfflar
  • 8 st krutsäckar
  • 98 st selar
  • 28 st huvudställ
  • försatser med väskor samt mycken annan materiel
Anfallet sätts igång


Vinterorganisation var genomförd och den 15 februari 1644 avgick förbandet på slädar från Stockholm. Denna dag kan därför räknas som Norrlands artilleriets födelsedag, i varje fall för dess vistelse i Jämtland.
I Jämtland var vid krigsutbrottet landet förberett för försvar och i senare delen av januari 1644 fick chefen för Trondhjems regemente, Jacob Ulfeld, order att med sitt norska krigsfolk förstärkt med jämtska bönder infall och härja i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Gränsdragningen mellan Sverige och Norge var här uppe mycket ofördelaktig för Sverige. Ett norskt anfall från Jämtland österut behövde endast framföras 8 mil för nå Bottenhavet och därmed stycka Sverige i två hälfter, utan annat samband än en osäkra sjöförbindelsen.
Jämtland hade i god tid bearbetats av svensk propaganda, som lovade befrielse från det danska oket och alla upptänkliga fördelar under svensk spira, men dessa försök medförde ringa reslutat. I mitten av januari hade landshövdingen i Gävleborgs län, Ivar Nilsson, som var en vaken man, erhållit underrättelser om att vägarbeten var igång i Jämtland och att en norsk här på 6000 man låg klar för anfall mot Sverige. Regeringen, som genast underrättades härom, bagatelliserade emellertid rapporten och lovade blott att efterhand uppsända krigsmateriel m.m. Angående vägbyggena svarades, att de

”oss till äventyrs bättre komma till pass och lägenhet än lända till någon skada och nackdel”.

Fleming, som tidigare fått order att ”ha ett vakande öga på fiendens aktioner i Jemptelandh och Norige” erhöll den 17 februari 1644 order och instruktioner att intaga Jämtland, Härjedalen, Särna och Idre. Han avreste därför den 20 februari från Stockholm till Hudiksvall. Trupperna samlades efterhand till sistnämnda stad, dit Hälsinge regementes sex kompanier om tillhopa 915 man anlände den 27 februari och omedelbart fick order att avgå till Torp. Den 28 februari avgick Wargs artilleri och det av landshövding Nilsson uppsatta dragonkompaniet, 100 man, mot samma plats. Vid Njurunda tillstötte överstelöjtnant Irving med tre Västerbottens kompanier, 345 man, under det att överste Strijk med ytterligare fem kompanier, 970 man, av samma regemente kom i marsch söderut först omkring den 1 mars.
Av Fleming utsända patruller tog bl.a. prästen i Revsund, vilken visste berätta, att Ulfeld med 600 soldater och dragoner stod vid Gällö, där en skans uppkastats. Detta var den starkaste norska posteringen. Dessutom fanns vid Berg på gränsen till Hälsingland ett jämtsk kompani om 300 man, samt vid Fors på gränsen till Ångermanland ett kompani om 370 man. I Jämtland hade dessutom var femte man uttagits till soldat och dessa var som förstärkning till linjetrupperna fördelade på ovan nämnda platser samt på Frösön.
Den 7 mars bröt Fleming upp från Torp, sedan han hade skickat dragonerna i förväg. Efter en del smärre strider nåddes Gällö bro, där Fleming först intog en befäst ställning. För att få någon klarhet i Flemings styrkeförhållanden ryckte Ulfeld den 10 mars ut på Revsundssjöns is vid sydvästra stranden. Fleming svarade med att ställa upp Hälsinge regemente, dragonerna och en avdeling ur Wargs artilleri. Någon strid blev här ej av, utan om aftonen drog sig norrmännen tillbaka till sin skans. Ulfeld, som saknade artilleri, beslöt, efter vad han nu sett, att den 11 mars dra sig tillbaka till Frösön och gav samtidigt order till kompaniet vid Berg att gå tillbaka till Brunflo.
Den 12 mars ryckte Fleming fram mot Gällö skans ”utan att behöva bruka allvar med fälstyckena”, enär skansen var övergiven och förstörd. Fleming förföljde Ulfeld med dragonerna i hopp om att kunna hinna upp honom, under det att den övriga truppen följde efter med tre kompanier och en avdelning artilleri i förtruppen. Vid Brunflo kyrka stötte Fleming på en norsk postering och erfor, att den fientliga styrkan från Berg slagit läger där. I skogen öster om Bodal vid Hälle och Lunne kom det så om aftonen till en strid mellan norrmännen och Flemings förtrupp (avantgarde). Norrmännen kämpade tappert, men när Fleming lät kanonerna spela, bröts motståndet och fienden flydde ”som fårhopar”. Striden kostade 70 norrmän och 6 svenskar livet, varjämte många sårades, därav 18 svenskar. Efter striden slog Fleming läger i Brunflo för att den 13 mars uppsöka fienden vid Frösö skans. Ulfeld hade emellertid föredragit att återvända till Norge efter att först ha förstört alla större gårdar på Frösön. Fleming förlade på grund av detta sina trupper i kvarter på Rödöns stora och orörda gårdar ”att njuta ved och vatten”.
Härjedalen anslöt sig utan svärdsslag till Sverige, varjämte Särna och Idre erövrades av morakarlarna med kaplanen Daniel Buscovius i spetsen. Härmed var Flemings uppdrag slutfört.
Den 20 mars svor jämtarna Sverige trohet i närvaro av de svenska trupperna, varefter Wargs artilleri sköt svensk lösen som symbol, att landet var svenskt. Fleming fick från krigskollegium gratulationer för ”hans lyckliga process mot Jemptelandhs inkräktande under Sveriges Crona” och truppen fick en månads extra sold. I det erövrade landet stannade nu Strijk som landshövding och kommendant, medan Fleming med Hälsinge och Västerbottens regementen avgick till Stockholm. Ur de två regementena hade därvid dock uttagits och kvarlämnats 24 officerare och underofficerare samt 252 meniga. I de senares ställe instuckos uttagna jämtar i de avgående regementena. Majoren vid Västerbottens regemente Lars Persson blev den 24 maj underkommendant i Jämtland. Man påbörjade genast skansbygge i Mörsil och på Frösön och skansarna försågs under tiden med palissader. Infanteriet lades in i skansarna och artilleriet fördelades även för att kvarbliva i länet. Hur detta senare skedde är ej känt. Fleming skulle därvid ”rätta sig efter den lista, som kamrern Simon Simonsson, uppsänt, och till Stockholm återsända de andra, som ej där bliva bestådda”2 .
På Frösö skans, den sannolikt bäst bestyckade, blev den nu förut nämnde konstapeln Anders Olofsson artilleribefälhavare. Skansarna försågs med ammunition och livsmedel och befästningsarbetena pågick oavbrutet.
Vid krigets början hade alla präster och myndighetspersoner samt en massa bönder flytt till Norge. Det gällde nu att med mild hand få den erövrade provinsens befolkning att trivas som svenskar. Detta var emellertid mycket svårt oaktat svenskarnas försiktiga uppträdande. Man avfordrade bönderna endast de danska vapen, som utdelats till dem 1643 och handlade i övrigt enligt order:

”huvudintendentionen skall vara att hålla var och en uti god humör och stadig lydno emot oss och Sveriges krona”.

Norrmännen kommer tillbaka och belägrar Frösö skans


De jämtbönder, som flytt, låg hela tiden kvar som norsk besättning i fjällpassen och gjorde ibland smärre strövtåg inåt landet. Under tiden reorganiserade Ulfeld sina trupper för att återtaga Jämtland och ryckte i mitten av maj på tre kolonner över fjällgränsen med fem kompanier, 1200 man, huvudsakligen bestående av jämtar. Den 17 maj 1644 sände Strijk rapport om anfallet till Stockholm och kunde även meddela ett rykte, att den norska hären bestod av 8000 man. Någon dag härefter besatte en av Ulfelds kolonner Brunflo, medan de två andra kolonnerna gick över Åre mot Mörsils skans. Samtidigt gjorde Jämtlands bönder uppror och besatte gamla gränsen mot Sverige.
Den svenska besättningstruppen i Jämtland var vid norrmännens anfall fördelad sålunda:

  • I Mörsils gamla skans var den från kriget i Tyskland kände kaptenen vid Västerbottens regemente Olof Svensson kommendant. Till förfogande hade han 100 man västerbottensknektar och några kanoner med servis från det nya norrländska artilleriförbandet.
  • I Frösö skans låg Strijk med 250 knektar, nyss förstärkta med 100 silverbruksknektar från Piteå under kapten Hans Persson. På Frösön fanns vidare huvuddelen av Jämtlands artilleri under Anders Olofsson.


Vid Mörsils skans inbjöd en bonde i Byom, Olof Svensson, halva skansens besättning på skördeö Kristihimmelfärdsafton den 30 maj. Mitt under festen insläpptes de i bakhåll liggande norrmännen, vilka stack ned samtliga gäster. Skansen, som var så illa belägen, att man kunde skjuta direkt in i den från angränsande höjder, uppgavs av den återstående besättningen mot ”ackord”. Trots ackordet mördades alla svenskar under sömnen påföljande natt. Härmed var Mörsils skansbesättning i sin helhet utrotad. Norrmännen gick därefter vidare mot Frösön, medförande den erövrade skansens kanoner.
På Frösön hade Strijk samlat alla Storsjöns båtar, så att fienden ej skulle kunna överskeppa sig på dessa. Vid Rödösundet och vid nuvarande bron till Östersund var starka posteringar utsatta. Dessutom hade krigsfolket stora förråd, varför man med goda förhoppningar avvaktade den från Stockholm begärda hjälpen. Som senare skall påvisas anlände denna hjälp aldrig.
Efter fyra veckors belägring forcerade de nu 3-4000 norrmännen och jämtarna vid midsommartiden det yttre öförsvasvaret, varvid Strijk med sina trupper drog sig in i skansen, nere vid nuvarande Kungsgården. Frösö skans hade byggts av Baltzar Bäck år 1611 och var belägen vid dåvarande vägen över Frösön, öster om Kungsgården vid sjön.

”Denna Frösö skans anlangande, är han mäkta illa belägen ... ligger platt neder i en dal vid sjöstranden i en sumpig och våtaktig ort, åkrarne eller gärdet ligger honom så högt, att man alle husen i skansen se kan...”

Strijk hade försatt skansen i bästa skick och bl.a. rivit alla övervåningar för att hindra fienden att skjuta dem i brand. Samtidigt som en farsot började härja svårt inom skansen och kraftigt decimerade försvarsstyrkan, grävde sig norrmännen allt närmare skansen och började minera densamma. Hela tiden var de vid Mörsilsskansen erövrade kanonerna i elden. Då slutligen blott 40 man av de 350 i skansen var friska och sedan krutet tagit slut måste den åt sig själv lämnade Strijk dagtinga den 10 augusti 1644 efter ett sju veckor långt, segt och föredömligt skött försvar av själva skansen. Dess besättning fick fritt avtåga till Borgsjö under eskort av 8 norska kompanier. Av artilleribesättningen följde Anders Olofsson med artillerister, skrivare, kardusbindare, smed och minst 2 kanoner.
Undsättningsexpeditionen, som aldrig kom framt till Frösö skans, hade haft följande öden. När krigskollegium fått Strijks rapport om norrmännens framträngande, bagatelliserades först faran. Den 24 maj uppdrogs dock åt majoren Lars Persson att med i Stockholm och Norrland disponibelt norrländskt krigsfolk jämte uppbådade bönder undsätta Strijk. Efter en mängd svårigheter hade Persson omkring den 1 juli 1644 lyckats samla 185 knektar och 556 bönder vid Borgsjö, varifrån han marscherade mot Gällösundet, där norrmännen var tillstädse. med Lars Persson följde ett artilleriförband om 2 st 3-punds regementsstycken med personal, vilket allt avgått från Stockholm den 8 juni till fältväbeln Salmon Svenson ”under Lars Pederssons, majorens kompani”. För pjäsern medfördes:

  • 2 släplådor med beslag
  • 25 fyllda karduser
  • 25 ofyllda med kulor bundna
  • 24 skråsäckar med kulor
  • 8 ofyllda till -skrå
  • 2 ladesköflar och försatser medh wesker m.m.


Vid Gällösundet stötte Persson på norrmännen och en strid uppstod, i vilken även artilleriet insattes. Striden gick emellertid dåligt för den svenska truppen, främst emedan bönderna flydde hem. Resultatet blev därför, att den föga handlingskraftige Persson efterhand måste återgå till Borgsjö skans utan att kunna hjälpa Strijk. På grund av detta misslyckande blev Strijk utan hjälp. Sedan han tvingats kapitulera, anlände han de 11 augusti till Borgsjö med sin trupp. På båda sidor inträdde härmed en period av overksamhet under resten av år 1644 och under följande år intill freden i Brömsebro 1645.
I slutet av 1644 var läget vid Jämtlandsgränsen i stort sett följande. Om fienden var bekant, att omkring 2500 man fanns i Jämtland, fördelade på Frösö och Bergs skansar, Vitvattnet, Revsund, Kolsäter, Rismyran, Stavre och Brunflo. På Frösö skans låg minst två kompanier under befäl av Kristoffer Rasmussen. Skansken förstärktes och ansenliga mängder proviant ditfördes. Varje gränspass var besatt av 100-300 man. Fienden förhöll sig stilla. Sjukdomar härjade bland folket, men personalförstärkningar erhölls. Var femte jämte utskrevs till ryttare och 16 kaptener hade kommit över fjällen för att exercera alla i Sveg uppbådade bönder. Boskapen i Jämtland sades vara förd till Norge. De fasta platserna var väl försedda med proviant.
På svenska sidan låg majoren Lars Persson med två kompanier Västerbottningar på Borgsjö skans. Hans stab utgjordes av prästen Johan Svinfot, fältskären mäster Julius Pylen, konstapeln Anders Olofsson och profossen Erik Marcsson. På skansen fanns 25 styckekulor och 4,5 tunnor krut samt sannolikt två kanoner. Majoren skriver den 26 november att ”folket sjuknar och dör ganska mycket” samt anhåller den 29 december att fältskären mäster Julius, som nödgats resa till Stockholm efter medikamenter och ännu ej återkommit, borde ”skyndas på fö folkets kurerande”.
På Kårböle skans i Ljusnans dalgång på gränsen mellan Hälsingland och Härjedalen låg majoren Mattias Franke med två kompanier hälsingar. Skansen utgjordes av ett 1 aln tjockt, timrat bröstvärn, omgivet av en 14 alnar bred och 9 alnar djup palisserad gra. Franke ades sig sakna regementsstycken med karduser, handgranater och tillräckligt antal verktyg. Kring både Borgsjö och Kårböle skansar var skiltvakter till häst utsatta på en halv mils omkrets. Vid vardera Graninge och Ramsele var omkring 100 man förlagda för att anlägga skansar. Posteringar var framskjutna mot övriga gränspass.
Fienden förhöll sig hela våren 1645 stilla, men bevakade noga passen vid Kårböle, Graninge och Ramsele. På sommaren planlades från dansk sida ett infall från Jämtland till Sverige. Planen kom emellertid ej att genomföras före fredsslutet. När fredstraktaten i Brömsebro undertecknades den 13 augusti 1645, kvarlåg Lars Persson alltjämt på Borgsjö skans. Han skrev den 28 september till krigskollegium att folket höll på att ”hungra till döds”. De hade icke fått vare sig lön eller proviant. Han anhöll då också om att få veta om konstapeln Anders Olofsson, ”som varit där sedan överste Hans Strijk kom från Jämtland” skulle kvarbli. ”Konstpeln har intet att existere på, varför jag sänt honom till Eders Herrligheter, på det att han må sig själv förklara”. Den 18 oktober beordrades major Lars Persson låta folket på Borgsjö, Kårböle och de andra små skansarna rycka hem, ”låtandes skantzerna stå orörda och osleifede tills vidare ordres”. Artilleriet skulle sammanföras till Frösö skans.

Freden i Brömsebro

I Brömsebrofreden hade Danmark-Norge till Sverige avträtt bl.a. Jämtland och Härjedalen. Under högtidliga former överlämnades den 31 oktober 1645 vid Frösö kungsgård Jämtland till Sverige. Svensk representant var landhövdingen i Stora Kopparbergs län Johan Berndes och dans representant lagmannen i Trondheim dr Peder Alfssøn. Sedn innevånarna lösts från sin ed till danske kungen, överlämnades nycklarna till samtiga skansar samt jordeböcker, kyrkoinventeringshandlingar m.m. I Sveg skedde för Härjedalens del en liknande överlämning den 10 november.

Ur ”Blad ur Norrlandsartilleriets historia” av överstelöjtnant Jonas Hedberg, Östersund 1945.

 ”Konstapel” ersatte nu delvis de tidigare benämningarna arklimästare, kvartermästare och rotemästare och betyde befäl vid artilleriet, främst kanonchef. Två till flera stycken stod under befäl av en underofficer.

 Warg återfinns 1645 vid Hallandsartilleriet och år 1648 i december förrymd till Danmark.

Go to top